Jag avskyr alla dessa bloggar av folk som förlorat sina kära. Sina mammor, sina pappor, sina fruar och sina män, sina systrar och bröder, och allra allra värst, sina barn. Jag avskyr dem! Får man säga så utan att ses med allt för oblida ögon? Jag är inte okänslig. Jag gråter hjärtat halvt fördärvat, för lika mycket som jag avskyr dem, lika mycket kan jag inte låta bli att läsa dem närhelst jag råkar hamna på en. Jag avskyr dem som förlorat och som skriver om sin sorg, avskyr att känna deras sorg i mitt eget hjärta. Jag är inte okänslig... Jag är livrädd... För livet är inget mer än en vindpust, och jag är livrädd. Livrädd för livet, livrädd för döden. Min egen, andras. Livrädd för att...
Jag avskyr dem...