goldiebynight

*What kind of twisted experiment am I involved in*

Quiet

Allmänt Permalink0
Igår, på en plats i min stad, hörde jag att några personer pratade om en annan persons förhållande.
En sa "Jag tycker att det går för fort"
 
Funderade på det där sen.
För fort.
Vaddå för fort?
Jag förstår ju vad personen menade, men varför är vi så jäkla restriktiva för?
Om någon gör en kär och lycklig, varför ska man vänta?
Särskilt när man är vuxen och faktiskt vet vad man vill ha, vad man redan har väntat på.
Varför ska man vänta eller ta det lugnt? Man kanske dör imorgon.
 
Människor över lag väntar på allting.
Jag med.
Väntar och väntar och väntar på att "allt ska ordna sig".
Slösar bort år efter år på att gå i samma spår och göra eller inte göra samma saker varje dag fast man hellre skulle vilja springa naken på en strand i Mexico.
 
Typ.
Hade jag sprungit naken på en strand i Mexico hade jag nog hamnat i fängelse. Fast å andra sidan så hade man haft provat det också då. 
Haha.
 
"Vad ska folk tycka"
Fuck folk.
Folk som "tycker" är bara avundsjuka ändå.
Eller hur?
Egentligen.
Och det vet dom själv innerst inne.
Jag vet det när jag "tycker" och då blir jag bitter på mig själv och påminner mig lite fint om att jag kanske ska sköta mitt eget liv och inte tycka och tänka om andras och att jag kanske själv hade levt lite bättre om jag själv slutade vänta på allting hela tiden och istället GJORT NÅT.
 
Vi är allt jävligt dumma, vi människor.
Går genom livet och dömer andra samtidigt som vi är rädda för att själva bli dömda, samtidigt som vi i talar oss att "Jag gör precis som jag vill, det ska folk skita i"
Fast man gör inget.
 
 
 

In your dreams you're drowning

Allmänt Permalink0
I ett par dagar har jag haft ett slags missmod över mig. Det har liksom gripit sig fast och ligger och gnager där bak i dimman och det går inte riktigt att få tag i vad det är.
Eller varför.
På nätterna viker det inte heller undan utan jag vaknar istället totalt utmattad på morgonen.
Minns bara vagt vad jag drömt och kan inte få ihop det till nåt utom att det ligger kvar en känsla av sorg och lite lätt panik.
I morse när jag var påväg till jobb så satt jag som vanligt och lyssnade på musik och bläddrade på Pinterest.
 Ett inlägg kom upp som verkligen passar in just nu...
 
 
För vet ni.
Precis så är det.
Och vad som kom som nästa insikt var att jag faktiskt tappat bort mig själv. 
Ingenting av allting som jag älskar att göra, gör jag.
Ingenting.
Jag varken läser, skriver, ritar eller målar.
I storarummet hänger två stora blanka canvastavlor och väntar på att bli målade.
Men jag har ingenting att måla.
I den där skrivboken ligger några sidor skrivna och väntar på att det ska skrivas mer.
Men den ligger i en låda nånstans som jag inte ens vet var den är.
Jag har tre beställningar på tavlor, några på tatueringsskisser, födelsedagskort...men jag är som blockerad.
Det finns ingenting att plocka fram, det är inlåst och nyckeln tappad.
 
Vet ni, att förr kunde jag gå i timmavis inne på antikvariat och leta efter böcker.
Letade aldrig efter nåt särskult utan visste bara när "rätt bok" var hittad.
Jag har utan tvekan läst över tusen böcker.
Tusen böcker i alla möjliga olika genrer från poesi till Bibeln.
Nu finns varken tid eller ork eller ro att läsa nånting.
 
Men nu är ju det här fanemig ohållbart!
Kom igen...
Ja, jag vet, det är bara jag själv som leta efter och hitta "det där" igen.
Så nu ska jag gå.
Gå på skattjakt.
Vilse kan jag iallafall inte gå, för det är jag ju redan.
 
Hej. 

When I bow down to pray, I try to make the worse seem better

Allmänt Permalink0
 
 
"Now you are just a stranger
A stranger
who knows all of my
deepest whishes, my hopes and dreams
And every singel one of my secrets"
Till top