Sörjer och gråter... Fast på riktigt...
Men ikväll blev jag alldeles stum... För nu är hon borta... Och jag gråter för jag kan inte förstå hur orättvist livet är ibland. Jag tänker på hennes döttrar som har förlorat sin mamma... Jag tänker på hennes mamma som förlorat sin dotter...
Och jag tänker på hur rädd jag är för den förbannade sjukdomen som bara hoppar på vem som helst... Som kan sitta och smyga inut i en i flera år utan att man har en aning om det...
Måtte ingen... Åh jag kan knappt skriva det för det känns så själviskt! Men måtte ingen av mina älskade drabbas av något sådant! Låt oss leva friska och länge...!
Sabina, du är fri...
