I'd like to run away

Ikväll är en sån där kväll då jag verkligen verkligen önskar att jag kunde skriva ut precis ALLT jag vill här.
Och inte bara här utan överallt där det går att skriva. 
Få ut det, få det sagt. Allt. 
 
Onsdag idag och det är då alltså 11 dagar sedan jag fick min energi av själalycka lite grann påfylld.
Ändock med en del bekymmer i kanten men dem kan man alltid blunda för en stund
Men, 11 dagar, nu börjar det avta och jag börjar bli sur och irriterad på allt och alla.
Precis som jag sa till en vän, "2 veckor brukar det hålla som längst, sen börjar det avta och man segar ihop och behöver en ny boozt"
Meeen har en känsla av att den där boozten lär dröja denna gången.
Längsta är 4 månader...då kändes det nästan helt okej, och så en dag låg jag pladask på marken igen 😳
Ska kanske hålla ut i 5 månader denna gången då 🤔 fast nä, det vill jag inte.
Jag vill ju inte hålla ut en timme ens 😏
Ååååh 😲
 
Äsch går och lägger mig 😡
 
 
Förrsten... Min gammelmorbror bor i mormors och deras familjehem, en gammal gård mitt ute i ingenstans. Skog och åker runt omkring. Utedass och pumpbrunn.
Jag ska fan flytta dit. Han är snart 80 år och kanske behöver lite sällskap.
Så ska jag bo där och jag ska skaffa en ko som jag kan mjölka och höns så jag kan få ägg och så ska jag lära mig skjuta pilbåge så jag kan skjuta kaniner i skogen så man får lite kött till mat ibland. Jag ska ha trädgårdsland med massa rotfrukter och betor och allt vad som nu finns att odla och några får så man kan få ull och göra kläder. Jaaa där ska jag bo och aldrig träffa en jäkla människa förutom dom jag tycker om på riktigt och så ska jag odla marijuana i lillstugan och göra hembränt så man kan ha lite fest när ens kära kommer på besök. Och så ska jag ha en häst, bara för att jag vill.
Och en hund. Inte alls för att jag vill utan för att jag behöver sällskap i skogen så jag inte går vilse.
Jag har gått vilse där en gång. Tror att jag aldrig i hela mitt liv varit så rädd som då.
Gick rakt in i skogen, vände mig om och var helt vilse.
Och det värsta var, att jag var helt själv där men ändå visste i varje cell i min kropp att jag inte var ensam.
Känslan går inte ens att beskriva. Den var så extremt tryckande...fy 🙈
 
Eeehm vid närmare eftertanke...tror jag stannar i stan.
Iallafall tills jag blir lite modigare 😳
 
Gonatt ❤